Som nybliven filosofie licentiat fick Sten i slutet av 1960-talet ansvaret för att utveckla och leda den levnadsnivåundersökning, som genomfördes på uppdrag av den statliga låginkomstutredningen. Levnadsnivåundersökningen (LNU) bar i allt väsentligt Stens signum. Han skapade, med utgångspunkt i FN:s arbete om människors ”faktiska levnadsvillkor”, ett unikt svenskt bidrag till internationell välfärdsforskning. Ansatsen i undersökningen utgick från att människor skapar sin egen välfärd som aktivt handlande individer, snarare än att deras välfärd bestäms genom att ta del av flödet av varor och tjänster. Individers välfärd bestäms då, med Stens ansats, av de resurser som de förfogar över och med vars hjälp de kan styra sina liv. I Levnadsnivåundersökningen försökte han följdriktigt mäta människors resurser inom olika livssfärer, som arbete, familj, hälsa och ekonomi. Han utvecklade även en välformulerad politisk teori om syftet med den sociala rapportering som de empiriska undersökningarna av medborgarnas villkor skulle möjliggöra. LNU utgör grunden för svensk välfärdsforskning och blev utgångspunkt för SCB:s undersökningar om levnadsförhållanden och för liknande studier i de övriga nordiska länderna.

Hans vetenskapliga insatser gjorde att han i unga år blev professor vid Institutet för social forskning (SOFI) vid Stockholms universitet och sedermera generaldirektör för Statistiska Centralbyrån. Några år efter att han lämnat SCB blev han chef för fackföreningsrörelsens forskningsinstitut FIEF. I perioden efter att han lämnat SCB arbetade han också med att bistå utvecklingsländer som Palestina, Tanzania och Kambodja, bland annat med att genomföra folkräkningar i syfte att få en bättre bild av befolkningens villkor. Till SOFI återkom han och var aktiv även vid 2010 års levnadsnivåundersökning.

Sten Johansson hörde till de få svenskar som redan i mitten på 1970-talet engagerade sig i stödet för den växande demokratiska rörelsen i Polen. Han hade goda kontakter med centrala personer i den intellektuella oppositionen i Warszawa och så småningom även med dem inom massrörelsen Solidaritet. Han organiserade politiskt och opinionsmässigt stöd till dem som kämpade för demokrati i vårt södra grannland. Att hans insatser uppskattades visas av att han tilldelades en hög orden när landet blev fritt.

Sten var en genuin ”gråsosse”, som han själv definierade som en person som efter att ha angett socialdemokratin som förstaval i politiken, på frågan om vilket parti som kom därefter svarade Socialdemokraterna. Som sådan kunde han utan problem kritisera partiet när han fann att det inte uppfyllde de förväntningar som borde riktas mot det. Han spelade en viktig ideologisk roll, bl.a. genom att han under några år på 1970-talet var chefredaktör för Tiden. Efter valet 1982 blev han sakkunnig i Ingvar Carlssons statsrådsberedning och fick därmed ett direkt inflytande över socialdemokratisk politik.

Sten var en av dessa lysande begåvningar som svensk utbildningspolitik under 1950-talet gav möjlighet att utvecklas, inte bara till glädje för dem själva utan även för det samhälle i vilket de växte upp. Vi som hade förmånen att arbeta vid hans sida minns honom med saknad.

Robert Erikson, professor emeritus

Till minne: Sten Johansson – Dagens Nyheter